X
X
Tillbaka till början
X
X

Uriah Heep

  1. Startsidan
  2. /
  3. Uriah Heep

Uriah Heep

Info om Monica Törnell

Uriah Heep är ett engelskt rockband som bildades i London 1969. Deras nuvarande serie består av bly- och rytmgitarristen Mick Box, keyboardisten Phil Lanzon, huvudvokalisten Bernie Shaw, trummisen Russell Gilbrook och basisten Davey Rimmer. Av denna sortiment är Box den enda återstående originalmedlemmen. Genom många förändringar i lineupen har bandet inkluderat många anmärkningsvärda musiker, som sångare David Byron, John Lawton, John Sloman, Peter Goalby och Steff Fontaine, bassisterna Gary Thain, Trevor Bolder, John Wetton, Bob Daisley och John Jowitt, trummisarna Nigel Olsson , Lee Kerslake och Chris Slade, och keyboardisterna Ken Hensley och John Sinclair.

Under deras 51-åriga karriär har Uriah Heep släppt tjugofyra studioalbum (av originalmaterial), tjugo live-album och fyrtio-en samlingsalbum (inklusive två största hits-album bestående av återinspelat material: Celebration – Forty År av rock och helt drivna). Tolv av bandets studioalbum har kommit till UK Albums Chart (Return to Fantasy nådde nr 7 1975) medan av de femton Billboard 200 Uriah Heep-albumen Demons and Wizards var den mest framgångsrika (# 23, 1972). I slutet av 1970-talet hade bandet massiv framgång i Tyskland, där singeln ”Lady in Black” var en stor hit. Bandet upprätthåller ett betydande efterföljande och uppträder på arenastorlekar på Balkan, Tyskland, Japan, Nederländerna, Ryssland och Skandinavien. De har sålt över 45 miljoner album världen över med över 4 miljoner försäljningar i USA, där dess mest kända låtar inkluderar ”Easy Livin”, ”The Wizard”, ”Sweet Lorraine” och ”Stealin”.

Bandets ursprung går tillbaka till 1967 när 19-åriga gitarristen Mick Box bildade ett band i Brentwood som heter Hogwash, som började spela i lokala klubbar och pubar. När bandets sångare lämnade föreslog trummisen Roger Penlington sin kusin David Garrick (som kände bandet) som ersättare. Box och Garrick bildade omedelbart ett låtskrivande partnerskap och, med högre musikaliska ambitioner än sina kollegor, beslutade att ge upp sina dagjobb och bli professionella. De bildade ett nytt band som heter Spice; det var då David Garrick bytte sitt efternamn till Byron. Trummisern Alex Napier (född 1947 i Glasgow, Strathclyde, Skottland) anslöt sig efter att ha svarat på en annons på musikpapper; bassisten Paul Newton of the Gods avslutade line-up.

Från början undvek Spice att spela omslag och, enligt Box, strävade alltid ”… att göra något original.” Hanterades initialt av Newtons far klättrade bandet upp till The Marquee-nivå och fick sedan signerat av Gerry Bron (Hit Record Productions Ltd.s chef) som såg bandet på Blues Loft-klubben i High Wycombe. ”Jag trodde att de var ett band jag kunde utveckla och jag tog dem på den grunden”, kom ihåg Bron senare. Han blev bandets chef och signerade dem till Vertigo Records, den nybildade Philips-etiketten. De fyra delarna befann sig bokade i Lansdowne Studios i London, fortfarande under namnet Spice. Sedan ändrades namnet till det för den välkända karaktären från David Copperfield, Uriah Heep (för enligt biograf Kirk Blows, ”Dickens namn var överallt runt jul ’69 på grund av att det var hundraårsdagen av hans död”) . Enligt Dave Lings självbiografi 2001 av bandet, Wizards and Demons, The Uriah Heep Story, fastän ”Uriah Heep” moniker valdes i december 1969, fortsatte bandet att spela spelningar som ”Spice” tills Ken Hensley gick med i februari 1970. Uriah Heep bestämde sig sedan för att bredda ljudet. ”Vi hade faktiskt spelat in halva det första albumet när vi bestämde oss för att tangentbord skulle vara bra för vårt ljud. Jag var ett stort Vanilla Fudge-fan med deras Hammond-orgel och searing-gitarr på toppen, och vi hade Davids höga vibrato-sång ändå så hur vi bestämde oss för att forma det, ”påminde Box. Gerry Bron tog in sessionspelaren Colin Wood, följt av Ken Hensley, en före detta kollega i Newton in the Gods, som sedan spelade gitarr i Toe Fat. ”Jag såg mycket potential i gruppen att göra något väldigt annorlunda,” minns Hensley.

Deras debutalbum från 1970, … Very ’Eavy … Very’ Umble (släppt som Uriah Heep i USA), introducerade Hensleys tunga orgel- och gitarrdrivna ljud, med David Byrons teatraliska, dynamiska sång som höjde sig ovanför åskande soniska bakgrunder, även om de är akustiska och jazzelement medverkade också i mixen. Albumets titel hänvisar till signaturfrasen för Dickens karaktär Uriah Heep (”mycket ’umble”). Hensley hade lite att bidra med i debuten: Box och Byron skrev mest av materialet, inklusive ”Gypsy”, på många sätt (enligt Blows) ”… ett äktenskap av kontraster” som med tiden blev deras varumärke. I en intervju 1989 återkallade Mick Box, ”Det roliga var att vi skrev det på Hanwell Community Center och Deep Purple repeterade i rummet bredvid oss. Du kan föreställa dig vilken typ av racket vi båda gjorde mellan oss. ”Under vintern 1970, tre fjärdedelar efter inspelningen av albumet, ersattes trummisen Alex Napier av Nigel Olsson, rekommenderad till Byron av Elton John. Debuten var inte populär bland rockkritikerna (särskilt i USA där Rolling Stone-recensent Melissa Mills berömmt lovade att begå självmord ”om detta band gör det”) men i efterhand förändrade inställningen till det. ”De som inte känner till Uriah Heep kanske vill prova demoner och trollkarlar eller en sammanställning först, men alla som har ett allvarligt intresse för Uriah Heep eller rötter av tungmetall kommer att hitta mycket att gilla på … Mycket ’eavy … Very ”umble”, rekommenderade kritikern Donald A. Guarisco. Under albumets början av skrivförhållandet mellan Box började Byron och Hensley utvecklas. ”Det var väldigt snabbt, för vi var alla i samma saker. Det var som det var tänkt att vara, det fanns den typen av kemi,” erinrade Mick Box.

När Nigel Olsson återvände till Elton Johns grupp våren 1970 tog Keith Baker sin plats. Bandets andra album, Salisbury (februari 1971), var mer fyrkantigt i den progressiva rockgenren, med sitt 16-minuters titelspår med en 24-stycks orkester. Ett av albumets låtar, ”Lady in Black”, beskrivs som ”… en stilfullt arrangerad melodi som bygger upp från en folk-stil akustisk melodi till en bankande rocker full av spökeharmonier och knasande gitarriff,” blev en hit i Tyskland efter utgivningen 1977 (tjänar bandet Radio Luxemburg Lion Award). Tillverkat av Gerry Bron gick det andra albumet långt till (enligt AllMusic) perfekta Uriah Heeps ”blandning av tungmetallkraft och progrockkomplexitet” och var också betydelsefull för Ken Hensleys omedelbara uppgång till positionen som huvudlåtskrivare.

I december 1970 lämnade Keith Baker bandet och ersattes av Iain Clark (från ett annat Vertigo-band Cressida). Med honom turnerade bandet Tyskland i slutet av december 1970 / januari 1971 och gjorde sin första amerikanska turné under våren 1971, med stöd av Three Dog Night och Steppenwolf.

Vid denna tid var Gerry Brons affär med Philips / Vertigo slut, så han inrättade sin egen etikett, Bronze Records. Det tredje albumet spelades in under sommarmånaderna 1971, under bandets tre besök i Lansdowne. ”Det var tidpunkten då bandet verkligen hittade en solid musikalisk riktning,” sade Bron senare. Det tredje albumet Look at Yourself, som släpptes i oktober 1971, markerade solidifiering av olika idéer som varit ett framträdande drag i Salisbury och presenterade det enhetliga ljudet och riktningen. Bland de framstående var titelspåret ”Tears In My Eyes” och ”July Morning”, ett epos som många Heep-fans betraktar som lika med Led Zeppelins ”Stairway to Heaven” och Deep Purple’s ”Child in Time”. ”Jag tror att ’July Morning’ är ett av de bästa exemplen på hur bandet utvecklades vid den tidpunkten. Det introducerade mycket dynamik, mycket ljus och skugga i vårt ljud,” sa Ken Hensley. Albumet nådde en topp på nr 39 i Storbritannien.

Hemsida: Uriah Heep

Studio album
1970 – …Very ’Eavy …Very ’Umble ()
1971 – Salisbury ()
1971 – Look at Yourself (x)
1972 – Demons and Wizards ()
1972 – The Magician’s Birthday ()
1973 – Sweet Freedom ()
1974 – Wonderworld ()
1975 – Return to Fantasy ()
1976 – High and Mighty ()
1977 – Firefly ()
1977 – Innocent Victim
1978– Fallen Angel ()
1980– Conquest ()
1982 – Abominog ()
1983 – Head First ()
1985 – Equator ()
1989 – Raging Silence ()
1991 – Different World ()
1995 – Sea of Light ()
1998 – Sonic Origami ()
2008 – Wake the Sleeper ()
2011 – Into the Wild ()
2014 – Outsider ()
2018– Living the Dream ()

källa:wikipedia

Live album
1973 – Uriah Heep Live
1986 – Live in Europe 1979
1986 – Live at Shepperton ’74
1988 – Live in Moscow
1996 – Spellbinder Live
1997 – King Biscuit Flower Hour Presents Uriah Heep in concert
2000 – Future Echoes of the Past
2001 – Acoustically Driven
2001 – Electrically Driven
2002 – The Magician’s Birthday Party
2003 – Live in the USA
2004 – Magic Night
2010 – Official Bootleg Series Vol. 1: Live at Sweden Rock Festival 2009
2010 – Official Bootleg Series Vol. 2: Live in Budapest, Hungary 2010
2010 – Official Bootleg Series Vol. 3: Live in Kawazaki, Japan 2010
2011 – Official Bootleg Series Vol. 4: Live in Brisbane, Australia 2011
2011 – Live in Armenia
2012 – Official Bootleg Series Vol. 5: Live in Athens, Greece 2011
2013 – Official Bootleg Series Vol. 6: Live at the Rock of Ages Festival 2008
2015 – Live at Koko – London 2014
Samlings album
1976The Best of Uriah Heep
1985Anthology
1986Anthology Volume One
1988Collection
1989The Collection

1989 – Ironstrike: 14 Rock Hard Hits
1989 – Milestones
1990 – Still ’eavy Still Proud
1990 – Two Decades in Rock
1991 – Echoes in the Dark
1991 – Rarities from the Bronze Age
1993 – The Lansdowne Tapes
1994 – Lady in Black
1996 – A Time of Revelation (4-CD box set)
1996 – The Best of … Part 1
1997 – The Best of … Part 2
1998 – Classic: An Anthology
2000 – Easy Livin’
2000 – Travellers in Time
2001 – Blood on Stone
2001 – Empty the Vaults: The Rarities
2001 – Come Away Melinda: The Ballads
2001 – Remasters: The Official Anthology
2001 – 20th Century Masters: The Millennium Collection: The Best of Uriah Heep
2002 – The Very Best of Uriah Heep
2002 – Between Two Worlds
2003 – The Very Best of Uriah Heep
2003 – The Ultimate Collection
2004 – Revelations
2004 – Rainbow Demon: Live & in the Studio 1994–1998
2005 – Chapter & Verse
2006 – The Very Best of Uriah Heep
2006 – Easy Livin’: Singles A’s & B’s
2007 – Loud Proud & Heavy: The Best of Uriah Heep
2009 – Celebration – Forty Years of Rock
2009 – The Definite Spitfire Collection

2010On the Rebound; A Very ’eavy 40th Anniversary Collection
2010The Uriah Heep Collection
2011Wizards: The Best of
2012 – Logical Revelations
2015 – Totally Driven
Singlar
1970 – Gypsy/Bird of Prey
1971 – Lady in Black/Simon the Bullet Freak
1971 – Look at Yourself/What Should Be Done
1972 – The Wizard/Why
1972 – Easy Livin’/Gypsy
1972 – Sweet Lorraine/Blind Eye
1972 – Spider Woman/Sunrise
1973 – July Morning
1973 – Stealin’/Sunshine
1974 – Something or Nothing/What Can I Do
1975 – Prima Donna/Shout It Out
1975 – Return to Fantasy”/”Shout It Out” or ”The Time Will Come
1976 – One Way or Another/Misty Eyes
1977 – Wise Man/Crime of Passion
1977 – Sympathy/Crime of Passion
1977 – Free Me/Masquerade
1978 – Love or Nothing/Gimme Love
1978 – Come Back to Me/Cheater
1980 – Carry On/Been Hurt
1980 – Love Stealer/No Return
1980 – Think It Over/My Joanna Needs Tuning
1982 – That’s the Way That It Is/Son of a Bitch
1983 – Lonely Nights/Weekend Warriors
1983 – Stay on Top
1985 – Rockarama/Backstage Girl
1985 – Poor Little Rich Girl/Bad Blood
1989 – Hold Your Head Up/Miracle Child
1989 – Blood Red Roses/Rough Justice/Look at Yourself
1995 – Dream On/Mr. Majestic
2011Nail on the Head
2014One Minute
2018Grazed by Heaven

Några Låtar Av Monica Törnell

Om Oss

Här kan du/ni ta del av diverse begagnade CD och LP skivor. Ta del av innehållet och se om det finns något som ni är intresserad av. Du kan lyssna på skivorna här på sidan. Kontakta oss vid eventuella problem med låtarna.

Hitta Oss

LA SkivButik
Hagåkersgatan
261 42 Landskrona
(+46) 076 34 14 977
info@laskivbutik.se

Copyright LA Skivbutik 2020